Den eviga skymmningen

Vilka dagar här har varit (även i Malmö, de vet jag för jag kollar ert väder hahaha), här uppe är det då inte vanligt att det varit så varmt som det varit. Å om ni minns var det bara några mil här ifrån som jag och hundarna satt fast i snöstorm förra året hahaha en ljuvligt minne måste jag få säga. Detta året lär det inte bli nån lång vandring (lång vandring för mig = över 1v) då jag måste jobba, nu ska man landa ekonomiskt rätt efter att ha pluggat, så de är bara att jobba. Men jag kommer aldrig klaga på de jobb jag har idag. Fy vad jag älskar det. Det är inte likt något jag nånsin upplevt i arbetslivet, inte ens när jag hade mitt lilla egna.

När vädret levererar och jag inte jobbar så blir det volley boll på Beach Åre på torsdagar, det var nåt helt annat att spela ute än i folkhögskolans gympasal... ett gäng killar hoppa in och spela med oss, så det var musik, härliga människor, solnedgång, fjäll och volley boll.... här måste man nypa sig i armen, vilket liv jag lever, å jag fattar inte att jag kanske bara har 60 år till hahaha jag menar det med hela mitt hjärta.
 Ibland känns det som jag lever mer utanför min comfortzone än i den, å NEJ jag menar inte i nåt träningssyfte utan alla faktorer i livet. Klättringen är fysik, att starta upp ett nytt liv på ny ort är livet, det är utanför min comfortzone för att nämna ett praktiskt exempel. Men det coola med att leva mer utanför än inuti är att man hittar ytterligare ett lager av comfortzone och det är de inre. De inre är öppet för att ruckas om för man vet att man landar igen även om man misslyckas med det man provar. Där är jag nu.
Tänker ofta på hur vi som bebisar klarar av att trilla hundra gånger och vi ställer oss upp efter varje fall, visst nån tår hit eller dit men efteråt reser vi oss alltid, vi har ju inte många krypande vuxna eller hur? Varför som vuxna, när vi bör ha större insikt, förståelse och erfarenhet har vi svårare att resa oss? VEM avgör när man misslyckats? Varför blir vi oftast som vuxna hårdare mot oss själva?  Älskar att jag fattar att mycket/allt är mitt egna ansvar. Retar jag mig på nåt eller någon.... ok, börjar med mig själv, förändring ligger endast inom mig, det är ju jag som  har problemet eller hur?  Eller att vara snäll mot sig själv, fy för vad hård och taskig man kan vara i sina tankar om sig själv, NEJ... tröttsamt! Att skryta ska vara fult.... allt som rör dig som person borde du hylla och visa upp, finns väl inget skryt i de heller. Jaja nu blev det sådär lite djupt igen.... På ytligheterna igen hahaha   

Cykeln och jag har blivit kompisar.... yes jag har bett om ursäkt till den ;)  Idag var det kraftiga motvindar i ca 8km, men visst ge mig de, jag blir ju bara starkare av det. Det är lite som livet, livet blir inte enklare men man blir förhoppningsvis starkare och klokare för att hantera det. Livet är därför totalt underbart, även i de tunga stunderna, så gör man sitt yttersta till att hitta de närmsta positiva och detta är ju helt individuellt vad man väljer.
Denna veckan har jag plöjt 8 aktiviteter/träningspass och är super nöjd med detta. Mest av allt har jag velat visa mig själv att jag kan det jag säger, i det fysiska. Imorgon ska jag känna lite hur kroppen mår och den får bestämma om det blir cykling eller vila. Söndag tänkte jag ta mig upp på Ottfjället, om det går, kan ju ligga snö kvar på toppen men det vet jag ju bara om jag går upp dit hahaha  Det är snart ett år sedan jag stod där sist med mina båda små hundar! Vilka krigare, 2st chihuahuor på 1265 höjdmeter. Ska bli kul!
Nä dags att titta lite netflix sen sova.
Ta hand om er gott folk! (Kul att nytt folk hittat hit, välkomna)