Låt oss snacka kärlek och Lovsång!

Vill du leva dig in i detta inlägg så bara sätt på Artisten Joe och börja med låten " I wanna know"

Så dagar har gått och jag börja på ett inlägg men det får vila i utkast tills rätt känsla att skriva de kommer tillbaka. Kände att jag ville skriva om kärlek istället. Å Yes baby, love it is!
Kärlek ordet kopplar nog direkt för många till en relation mellan två personer, men det finns ju annan kärlek. Den världsliga, till sig själv, till familj, till barn, ja med ni get it.... till allt finns det kärlek. Mina tankar kring kärlek är stora och ibland drömmande och ibland hemskt kritiska. Den viktigaste kärleken tro jag är den man ger sig själv.... tror det är den som avspeglar den kärlek man ger till nån annan sen. Jag tror att våra barn ser hur man älskar sig själv genom sina föräldrar, en fina gåva att lära. Även den kärlek du sänder ut till din medmänniska, ger nån form av intryck av vad för kärlek du har.
För några år sedan börja jag ge mig själv den kärlek jag känner jag förtjänar, den blir starkare och starkare för varje dag, de blir också extremt tydligt när jag gör nåt som inte är av ren kärlek längre. Detta är en process som håller på hela livet och man får sina utmaningar och tvivel men de är ok.

För nån dag sedan fick jag höra, - Sandra tycker du ska träffa nån snart, du har för mycket krav.....
tillåt oss att skratta ljudligt tillsammans. 1. Jag är kvinna, om jag vill ha barn idag, kan detta fixas. 2. krav? på riktigt hahaha
Så här är det, dessa listor som man satt och gjorde som liten, han ska vara si eller så, ha detta eller detta.... jag valde att ge mig själv allt detta, jag valde att bli si och så och inneha detta och detta. För att jag tycker inte det är rimligt att kräva nåt från någon som man inte själv klarar av. Å detta har inte ens något med Kärlek att göra....
Kärlek är ett val av två personer som väljer att vara med varandra, för de har ett matchande flöde. (hur jag ser kärlek, menas inte att andra gör det)
Värdegrunden är viktigare än nåt för mig, fråga du mig när jag var 22år så självklart hade jag svarat nåt annat, jag hade inte kärleken till mig själv så jag förstod inte heller vilken kärlek jag sökte.
Den känns väldigt klart idag och jag väljer att vakna upp och känna kärlek varje dag till livet, mig själv och alla som finns runt mig. Så när nån säger till mig - Sandra tycker du ska träffa nån snart.....
mmm jag undrar vem som har störst behov att se mig med nån.....  Jag kan ju berätta att jag lugnt svara på de jag känner starkast inom mig och de va: Det är lugnt, han kommer när han ska.

I går fick jag uppleva kärlek med medmänniskor jag inte känner, de var skitcoolt. En arbetskamrat till mig fråga om jag inte ville hänga med till (glömt vad han kallade det för) lovsång i Arvesund, det var ett par från US som skulle tala och sen sjunger man då väldigt vackra låtar och håller bön. Ni som läser här vet om att jag varit på lovsång förr, detta väcker känslor inom mig. Förra gången vart de ilska och ledsamhet och jag gav mig själv löftet att bryta detta mönster. Denna gång gick jag in med full förståelse av dessa känslor och jag kände bara kärlek och lugn..... så medans mång dansa, rörde sig och njöt på sitt sätt, satt jag och kände mig kär och lugn. Underbart..... det är vackert  när folk vågar öppna upp sig på de sätt. Det kändes intimt och genuint, Vackert. Det var bara kärlek, kärlek som inte dömer eller tvivlar.
Så när det kommer till kärlek, ge av den och håll inte igen..... den ända som missar nåt är du själv. Ni som läser mina inlägg vet om att de personliga ansvaret för era liv ligger hos er, ingen annan. Så har du blivit sårad nån gång och låter de hindra dig, se över din situation, varför låta nån annan ha den makten över dig (nää det är inte synd om dig)? De är ju bara dumt, gå ut och älska skiten ur allt och alla, främst dig själv. (åtminstone försök, jobbar på det varje dag).

Ta hand om er gott folk, låt oss älska!
Kram kram

(blandade bilder)

Den eviga skymmningen

Vilka dagar här har varit (även i Malmö, de vet jag för jag kollar ert väder hahaha), här uppe är det då inte vanligt att det varit så varmt som det varit. Å om ni minns var det bara några mil här ifrån som jag och hundarna satt fast i snöstorm förra året hahaha en ljuvligt minne måste jag få säga. Detta året lär det inte bli nån lång vandring (lång vandring för mig = över 1v) då jag måste jobba, nu ska man landa ekonomiskt rätt efter att ha pluggat, så de är bara att jobba. Men jag kommer aldrig klaga på de jobb jag har idag. Fy vad jag älskar det. Det är inte likt något jag nånsin upplevt i arbetslivet, inte ens när jag hade mitt lilla egna.

När vädret levererar och jag inte jobbar så blir det volley boll på Beach Åre på torsdagar, det var nåt helt annat att spela ute än i folkhögskolans gympasal... ett gäng killar hoppa in och spela med oss, så det var musik, härliga människor, solnedgång, fjäll och volley boll.... här måste man nypa sig i armen, vilket liv jag lever, å jag fattar inte att jag kanske bara har 60 år till hahaha jag menar det med hela mitt hjärta.
 Ibland känns det som jag lever mer utanför min comfortzone än i den, å NEJ jag menar inte i nåt träningssyfte utan alla faktorer i livet. Klättringen är fysik, att starta upp ett nytt liv på ny ort är livet, det är utanför min comfortzone för att nämna ett praktiskt exempel. Men det coola med att leva mer utanför än inuti är att man hittar ytterligare ett lager av comfortzone och det är de inre. De inre är öppet för att ruckas om för man vet att man landar igen även om man misslyckas med det man provar. Där är jag nu.
Tänker ofta på hur vi som bebisar klarar av att trilla hundra gånger och vi ställer oss upp efter varje fall, visst nån tår hit eller dit men efteråt reser vi oss alltid, vi har ju inte många krypande vuxna eller hur? Varför som vuxna, när vi bör ha större insikt, förståelse och erfarenhet har vi svårare att resa oss? VEM avgör när man misslyckats? Varför blir vi oftast som vuxna hårdare mot oss själva?  Älskar att jag fattar att mycket/allt är mitt egna ansvar. Retar jag mig på nåt eller någon.... ok, börjar med mig själv, förändring ligger endast inom mig, det är ju jag som  har problemet eller hur?  Eller att vara snäll mot sig själv, fy för vad hård och taskig man kan vara i sina tankar om sig själv, NEJ... tröttsamt! Att skryta ska vara fult.... allt som rör dig som person borde du hylla och visa upp, finns väl inget skryt i de heller. Jaja nu blev det sådär lite djupt igen.... På ytligheterna igen hahaha   

Cykeln och jag har blivit kompisar.... yes jag har bett om ursäkt till den ;)  Idag var det kraftiga motvindar i ca 8km, men visst ge mig de, jag blir ju bara starkare av det. Det är lite som livet, livet blir inte enklare men man blir förhoppningsvis starkare och klokare för att hantera det. Livet är därför totalt underbart, även i de tunga stunderna, så gör man sitt yttersta till att hitta de närmsta positiva och detta är ju helt individuellt vad man väljer.
Denna veckan har jag plöjt 8 aktiviteter/träningspass och är super nöjd med detta. Mest av allt har jag velat visa mig själv att jag kan det jag säger, i det fysiska. Imorgon ska jag känna lite hur kroppen mår och den får bestämma om det blir cykling eller vila. Söndag tänkte jag ta mig upp på Ottfjället, om det går, kan ju ligga snö kvar på toppen men det vet jag ju bara om jag går upp dit hahaha  Det är snart ett år sedan jag stod där sist med mina båda små hundar! Vilka krigare, 2st chihuahuor på 1265 höjdmeter. Ska bli kul!
Nä dags att titta lite netflix sen sova.
Ta hand om er gott folk! (Kul att nytt folk hittat hit, välkomna)